När det egentligen inte blir som man tänkt sig.

Han skulle inte vara sjuk idag

Imorse när jag väckte trollen så var den yngsta krasslig, ja men du vet ont i halsen, lite snuvig och jag förstod att han varit vaken ett bra tag eftersom sängen var blöt. Så han fick ju så klart vara hemma idag. MEN... detta ställer till det i min hjärna, för min plan var att ta en lång promenad när jag lämnar barnen i skola och sen kasta mig i bilen och åka hjälpa en väns föräldrar att städa ut deras hus medans mamman är på sjukhuset. Jag kände att då har jag hela dagen på mig och då hinner jag massor.

Yngsta grabben har en neuroligiskfunktionsnedsättning "Adhd" så det är inte bara bara att få med honom på saker som han inte är förvarnad om.
Ja det var bara sätta sig med en kopp kaffe och en rök och försöka lista ut hur jag ska få veckan att gå ihop nu när det blev galet. Jag kan erkänna att jag är urusel att planera om och kan få smärre panik för att det inte går som jag tänkt. Jag har blivit bättre med för två år sen gick det inte alls! Då blev det riktigt panik och jag struntade i allt sammans. Idag kan jag däremot sätta mig ner och försöka samla mig och inse att det borde finnas en lösning.

Jag fick med honom om han fick åka och handla fotbollskort för sin månadspeng och om vi tog med surfplattan, men vi skulle bara vara där en timme, sen skulle vi åka hem. Jag kom på den lysande iden att jag kunde ringa syrran och kolla om hon kan vara barnvakt ikväll. Det fungerade också. =)

Det jag egentligen vill komma fram till är att det är underligt att man planerar egentligen, det är inte ofta i mitt liv i alla fall som det blir som jag tänkt, och varje gång jag stöter på patrull så blir jag så irriterad att det inte blev som jag ville och att planera om och lösa situationen blir jag så oerhört matt utav. Är det bara jag som känner att det blir så?

Något annat korkat jag gör, är att planera i huvudet hur jag vill göra, om jag vill bjuda folk på middag eller åka någonstans. Jag kan vara på jobbet och fundera ut dagen och känna mig tillfreds med det, MEN jag glömmer att tala om för min sambo vad jag tänkt och konstigt nog blir tok besviken om han inte vill eller tänkt något annat. Ha ha vad underligt man beter sig egentligen.

Undrar vad jag skulle vara mest  nöjd med? Att inte planera eller planera och vara beredd på att alltid få planera om? Tåls att fundera på.

Åter en dag till ända

Det där att få saker att fastna i huvudet...

... Ja det är inte det lättaste. Idag gjorde jag en diagnos i matte efter jag hade jobbat.
Jag vet med mig själv att matte är inte ett starkt ämne och jag förstod att det inte skulle gå så bra eftersom jag inte räknade något förra veckan.

En tanke som då slår mig. Jag vill jätte gärna sudera till socionom efter jag har tagit min gymnasiekompitens. Om jag nu överhuvudtaget ska ha en chans eller rättaresagt ens få söka in på den linjen så måste jag ha matte B. Nu är jag inte alls ett mattegeni men jag har bra betyg i andra ämnen ska då jag inte få jobba som socionom för att jag inte klarar matte?

Om jag nu vore helt och hållet så dålig på matte så att jag uppfyller diagnosen dyskalkyli ska jag inte få söka in på högskola? Eller får jag då mågon typ av dispans? Och dom stackarna som lider av dyskalkyli hur går för det dom?

Det där måste jag forska i hur det fungerar. Man kan vara så smart och duktig med faller på att man har problem med skrivning och räkning eller helt enkelt inte bara klarar av att plugga utan är praktiker, ska inte dom få något bra jobb dom är värda för att dom inte klarar av att läsa till akademiker?

Ska ringa och kolla upp det där, återkommer om det.

Schack eller blir det matt?

Livet är väll lite som ett schackspel?

...Man vet aldrig när man blir matt, ibland vinner man men oftast väntar jag på att bli utslagen.
Jag funderar ofta på vad syftet är med att födas, alla måste ha en anledning med sitt liv här vår runda jordklot tycker jag, men vad är min uppgift?

Skolan gick alls så bra när jag var yngre, jag var inte så ofta där. Min familj var inte så märkvärdig och min pappa träffade jag knappt eftersom dom var skillda. Jag tänker tillbaka och känner mig inte alls bitter, det måste finnas en anledning till att det var så, jag anser att jag hade tur ändå som hade den uppväxt jag hade det lärde mig att inte ta något för givit utan man måste kämpa och stånka lite för att det ska bli bra.

Jag är 32 år och har börjat plugga för 2 år sen, första terminen gick väll inte så bra men nu klarar jag ämnen med både Vg och Mvg, det var ingen som trodde när jag var yngre, men som sagt jag har fått lära mig att det kommer inte av sig själv, och troligtvis behövde jag bli äldre för att klara av det.
Den här terminen måste jag läsa 800 poäng, mina csn veckor är slut och jag har ansökt om fler men inte fått svar. Om 800 poäng har jag gymnasiekompitensen... då är jag klar, kommer jag vinna med löparen eller blir jag schackmatt? Vad ska jag hitta på för försvar att det fanns en mening med att jag inte skulle få mer bidrag om jag får avslag? När jag är så nära mitt mål, när jag snart har min gymnasiekompitens, om jag inte får fler veckor, vad ska jag komma på för förklaring då?

Det återstår att se.